Den allvarsamma leken (2016)

”Nämen! Och det här har du köpt, helt utan anledning?!”

Nej, Dagmar lilla, din käre Arvid skänker inte bort pantbankshalsband helt utan anledning. För att ta till ett i sammanhanget mycket anakronistiskt talesätt: There’s no such thing as a free lunch. Eller skuldfria gåvor. Faktum är att Arvid återupptagit kontakten med sin gamla flamma Lydia Stille, gift Roslin. Lydia har till priset av dottern Marianne slitit sig loss från ett totalt kärlekslöst äktenskap (men i ärlighetens namn har hennes betydligt äldre make heller aldrig krävt att hon ska älska honom) och är nu fri att älska för (och med) Arvid.

Förutom den lilla detaljen då att Arvid som sagt är gift och själv har en dotter. För hans del bjuder inte äktenskapet med Dagmar heller på några större kärleksfröjder (särskilt inte efter det att han träffat Lydia igen) även om Dagmar själv nog skulle bli förvånad över detta faktum. Ändå är han inte förmögen att bryta sig loss på samma våldsamma sätt som den frihetslängtande Lydia (”Ut, jag vill ut!”), samtidigt som han är våldsamt svartsjuk på Lydias andra manliga bekanta. Det där med att både ha kakan kvar och äta upp den tycks vara Arvids grej.

Eller också handlar det om en man som är oförmögen att göra aktiva val. Av det vi får se händer det mesta i Arvids liv (utom möjligtvis studierna och flytten till storstaden) av ren slump. Han får recensionsuppdrag på tidningen där han egentligen är anställd som korrekturläsare. Han träffar Lydia hos hennes far, konstnären Anders Stille, och blir dödligt förälskad. Rent pragmatiskt kommer det dock inte på fråga att de unga tu ska ha råd att gifta sig så för dem återstår inte så mycket annat än att hitta mer välbeställda makar.

Den allvarsamma leken är en relativt bokstavstrogen filmadaption av Hjalmar Söderbergs roman från 1912 med samma namn, regisserad av Pernilla August. Vad jag minns av Bille Augusts filmer är frågan om inte Pernilla influerats en del av maken. Filmen är berättad rakt upp och ned utan några större krusiduller och det är inte utan att själva historien har växt betydligt mer i mitt minne sedan visningen, än filmen som sådan.

Skådespeleriet är kompetent (från såväl Sverrir Gudnason, Liv Mjönes, Mikkel Boe Følsgaard som Mikael Nyqvist) men jag får egentligen bara någon känsla tillbaka från Karin Franz Körlofs dramatiska Lydia med sina skarpt markerade ögonbryn och mörka ögon. Dialogen känns från gång till annan lite halvstyltig, antingen beroende på att den är mer litterär än talspråklig eller att jag helt enkelt är ovan vid att höra sekelskiftessvenska.

Hela filmen känns i och för sig gedigen, kompetent och respektabel. Såväl kostymer som interiörer är utsökt noggranna (sedan blev kanske övermåttet av vissna löv något övertydligt). Det finns också en hel del fina element, inte minst i Lydia och Arvids kroppsliga närhet med varandra. Särskilt som den kontrasteras med den fysiska avogheten mellan paren som de facto är gifta. Hur de kärlekstörstandes undertryckta känslor får uttryck genom våldsamma operamelodram som Faust och Carmen är även det ett trevlig detalj.

Men till väsentligheterna. Historien är både ambivalent och tankeväckande och känns anmärkningsvärt modern för att härröra från en tid som ännu inte hade sett vare sig världskrig eller kvinnlig rösträtt. Jag tycker om utmaningen i det faktum att den inte skönmålar vare sig Arvid eller Lydia, även om det blir tydligt att det finns två helt olika måttstockar för kvinnors och mäns beteenden på relationsarenan. Ett hemligt förhållande utan att vara gifta innebär bara bonusar för Arvid men kan däremot bli fullkomligt förödande för Lydia. Att det är Arvid själv som får uttala de här förgivettagna sanningarna om vad kvinnor får och ska göra gör dem bara än mer plågsamt påtagliga.

Den allvarsamma leken är på intet sätt en dålig film men som i fallet med så många andra adaptioner gör den mig mer sugen på att läsa om boken än att se om filmen.

Pernilla Augusts film var den första av två gemensamma svenska filmer som visades första kvällen på Malmö Filmdagar, så här blev det full uppslutning
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Fiffis filmtajm